kaberimitra

Anledningen till att jag skapar den här bloggen är att jag känner en fruktansvärd frustration inför samhällets vedervärdiga utveckling. Opinionundersökningar visar att SD går upp efter att politikerna har kastat rasistiska och sexistiska glåpord efter någon och ändå handlar samtliga diskussioner om huruvida man ska få vara pepparkaksgubbar eller ej, om att det är överdrivet att Disney tar bort nidbilder av mörka samt judar eller inte och OJ var Lucia inte blond i år? En del av det svenska folket bönar och ber, står på sina bara knän (LÄS: gillar en sida på facebook) för att de inte ska få mista sina svenska, väletablerade traditioner. Facebooksidan representeras av en bild på Kalle Anka och som vi alla vet är Kalle Anka en genomsvensk tradition som har funnits sedan vikingatiden om inte ännu längre tillbaka i tiden och att den nu hotas är en omfattande katastrof. Att klassklyftorna ökar, rasismen likaså, kvinnor nedvärderas och att barnfattigdomen fortfarande är stor i Sverige är givetvis helt irrelevant vid sidan om detta.  

SNÄLLA, jag får svårt att andas. Vad lever vi i för sorts samhälle? Jag har alltid älskat Sverige, känt mig så stolt över att kalla mig svensk då vi har lyckats med en välfärd så unik från alla andra länder och jämställdheten var genombrytande. Det var då, nu går vi back. Alliansen har suttit vid makten i snart två mandatperioder och allting stagnerar. Givetvis syftar jag inte på att rasismens rötter har spridits på grund av dem, det är privatiseringarna och JanBjörklundsland som slår väldigt fel. Klassklyftorna ökar och solidariteten ersätts med penningslystnad och enbart penningslystnad. Plötsligt är ekonomiska vinster så väldigt mycket viktigare än mänskliga värden. Skolor är pengamaskiner och betygsinflation råder för att skolan ska verka mer lockande. Gratis iPad, gratis Mac, gratis körlektioner och jag vet inte vad. Fokus står inte längre på utbildningskvalitén utan annat kommer i vägen. Problemet är att klassklyftorna banar vägen för segregation och därmed ökar rasismen.

Det absolut värsta är att det inte bara är SD som pratar om invandrare som skadedjur utan när Fredrik Reinfeldt hävdar att man måste räkna med den ökande invandringen som en faktor för sämre betygssnitt och arbetslösheten börjar man undra vart de politiska diskussionerna är på väg. Och allt fler och fler menar att vårt älskade land har drabbats av massinvandring men innan någon säger det ordet en enda gång till kräver jag statistisk och siffror från välförtrodda sidor. Att den svenska utbildningsnivån blir sämre har väl inte med invandringen att göra; Kära Björklund, sluta fäst dig vid bokstäver på ett stycke pergament (låter bättre än papper) som bara ger lärare mer arbete och framkallar stress vid ännu lägre ålder och börja fokusera på lärartäthet och kvalité. ARGH. 

Dessutom vill inte vår jämställdhetsminister kalla sig för feminist. Jag vägrar kalla mig för jämställdist, jag är feminist och står för jämställdhet. Allt från orakade ben och armhålor, sluta objektifiera kvinnan i olika medior, för abort, mot den nedvärderande behandlingen av kvinnliga våldtäktsoffer, krav på samma lön som männen och genusperspektiv på leksaker, härskartekniker, you get me. Definitionen av feminism är inte någon komplicerad tes, det är enkelt, JÄMSTÄLLDHET och ingenting annat. 

Om vi återgår lite snabbt till rasism. Ingen har väl missat klippen på Sverigedemokraternas misslyckande och självförlöjligande? Visst blev det lite uppståndelse men jämförelsevist med Mona Sahlins tobleroneaffär var det en droppe i havet. De som röstade på detta genomrasistiska parti var välmedvetna om att de var rasister, så att några Sverigedemokrater skrek "babbe", "hora" och "blatte-lover" kom väl inte som någon större överraskning. Men att folk inte räds för att få in dessa inhumana människor i landets styre gör mig äcklad. De drivs av hat. Det mest avskyvärda är ändå att en invandrares brott svartmålar samtliga utlänningar och plötsligt är alla mörkhyade kvinnohatare och barbarer men om en Sverigedemokrat skriker hora så OK. Det här har runnit ut i sanden men debatterna om nationalsånger och pepparkaksgubbar ryckte med en hel generation på facebook. Och negerboll? Oh please. Tillåt mig gråta. 

Önskar att jag var tonåring på 80-talet.