kaberimitra

Det finns inte mycket som är värre än självmedömkan. Blicken fastnar på en avlägsen punkt och vägrar slita sig loss. Känner sig galen, psykfall. Svor aldrig förr men svordomarna vill bryta sig loss. Tog aldrig ordet skit i mun men livet är skit. Inga pengar, ingen frihet, ingen glädje. Pengar är inte allt. Allt för mycket. Barnfattigdom står det på löpsedlarna. En ynka siffra av tusen.  Du kommer aldrig att begripa, aldrig att ana hur det känns. Tillhör statisktiken, tillhör bottenskrapet. Orden stockar sig i halsen, andetagen stockar sig i bröstet. Hulkar och skriker, gnyr och snyftar. Livet sa de, livet. Livslust och livsglädje. Vad visste de? Vad vet du? Slagen av amnesti och underkuvad av sociala konstruktioner. Älskar att vara social, folkskygg till tusen. Fast i dårhuset, låst mellan sterila väggar och apatiska människokroppar. Så mycket som fanns, så mycket som är borta. Vågar inte kräva, vågar inte be. Där är hon, viskar de och sticker in sina beniga fingrar mellan gallret. Klaustrofobi, inlåst, underkuvad, fast för evigt. Så mycket som virvlar omkring och skapar en orkan av hat och obehag. Det sticker i kroppen, sticker överallt. Hatkärlek. Du försvinner och jag är kvar. Ska berätta en saga, en saga utan lyckligt slut. Ulleråker, galningarnas hus, psykfallen inspärras och allt är vitt. Varit där, hört skriken, hatat det från första stund. Ska berätta en saga, en saga utan lyckligt slut. Sagahem, behandlingshem, varit där, känt hopplösheten, hatat det från första stund.  Kommer fortfarande ihåg numret, glömmer det aldrig. Efter tusentals samtal kommer det aldrig att försvinna. Hatar allt men ändå inte. Kanske skadad, kanske förstörd. Och så kom döden och visade sin gestalt. Trodde aldrig att det skulle ske. Dödsångest ett tag, var så ung, men aldrig mer. Låtsas vara trasig. Kanske är det sant. Vill inte förändra något, eller kanske lite grann. Är bara fyra, har bara tre. Om någon försvinner blir det bara en.  Allt snurrar och jag står still. Galen och skev? Klarsint, säger jag. 

Jag fick nyligen ett samtal om att jag ska ha ett möte med ett par vuxna med rollen som ett barn som har växt upp i en missbrukarfamilj. Långt tidigare var det att jag skulle vara med i en kortfilm om missbruk och psykisk sjukdom, men det finns en gräns för hur mycket man kan ta. Jag klarar inte allt.
Du säger att du inte orkar mer, jag säger samma sak.  Fäller inga tårar längre, det räcker nu.